Viktor Zetterberg beskriver sig själv som ung, blind och lillgammal. Han är en ny lovande komikertalang som väljer att se sin blindhet som en tillgång.
”Man ska inte försöka förneka synnedsättningen, det är bättre att försöka dra nytta av den istället tänker jag. Därför ska man skämta om den, då är det som att man oskadliggör den på något vis.”
Viktor var bara femton år gammal när han testade stand up för första gången. Nu börjar han etablera sig allt mer på komikerscenen, och drömmer om att bli nästa generations Povel Ramel. Läs eller lyssna och låt dig inspireras av Viktor.
Lyssna på reportage med Viktor i Läns och Riksnytt här
Eller ta del av reportaget i textad version här nedanför.
Viktor, en lillgammal ståuppare
Viktor från scenen:
Ja, jag kan inte se. Jag är synskadad som ni förstår. Och det är precis lika underbart som det låter. *skratt* Jag är inte bara synskadad, jag är också väldigt väldigt ung, jag är bara 17 år. *applåder*
Anna, reporter:
Big Ben, den legendariska gamla stand up-klubben på Södermalm i Stockholm. Här uppträder väletablerade kända komiker, men framför allt nykomlingar inom stand up. På den lilla scenen står Viktor Zetterberg, en ny ung och lovande talang.
Viktor från scenen:
Förutom att jag är ung och blind så är jag också otäckt lillgammal. *skratt* Jag är en sådan där som känner till Hasse och Tage, Povel Ramel och Carl Gerhard och Zarah Leander och jag vet vad Olof Palme gjorde när han blev skjuten. *skratt* Men samtidigt är jag ju en normal 17-åring och jag sitter ju hemma och googlar nakenbilder på Sickan Carlsson. *skratt* Du som inte ser har väl inget behov av nakenbilder? Jo, men Sickan Carlsson har man alltid glädje av.
*Äldre musikinspelning och sång*
Jag ska sjunga för dig, trallallalla, om du spelar för mig.
Anna, reporter:
Att Viktor älskar gamla revyartister är faktiskt inget skämt och för att lära känna Viktor lite mer tar vi oss hem till honom.
Viktor (förflyttar sig utomhus):
Då öppnar jag dörren, nu!
*ljud av handtag som trycks ned*
Anna, reporter:
Du har en sådan bra röst, det hör jag ju.
Viktor:
*teatraliskt*
Jag går teater. När man går teater då kan man tala så det hörs ordentligt. Då lär man sig magstödet.
Anna, reporter:
Jobbar ni mycket med rösten i skolan?
Viktor:
Ja en del jobbar vi med rösten. Det är ett ganska bra verktyg för mig då, för jag tror att röst verkligen är någonting som jag skulle kunna utveckla.
Jag kanske inte kan, alltså det där med kroppsspråk och så, det kanske är lite svårt för mig att veta hur det fungerar, jag ser ju inte riktigt hur man ska göra med kroppen och så. Där kanske jag inte i skådespeleriet kan bjuda på så mycket speciellt. Men just rösten däremot är något som jag behärskar, då kan det ju vara bra att lära sig en del om hur det fungerar. Det tror jag att jag har stor nytta av inom skådespeleriet.
Anna, reporter:
Viktor går på Fryshusets gymnasium med inriktning teater. Jag ber honom beskriva sig själv.
Viktor:
Jag är komiker. Anser mig vara det i alla fall. Jag kan se litegrann på vänster öga men ingenting på höger. Jag har alltså en vänstervriden syn om man så vill. Ja, vad kan man mer säga. Jag gillar teater. Jag gillar humor och att spela revy och sånt där.
Anna, reporter:
Var kommer intresset för teater ifrån?
Viktor:
Alltså jag vet väl inte riktigt men jag har väl alltid gillat att leka liksom. Jag har väl alltid haft sådana där små figurer att leka med. Så då kunde man ju låtsas att de vari lite olika fantasivärldar och sånt där. Hålla på och slåss och allt möjligt. Sedan tycker jag ju väldigt mycket om att göra olika röster och sådana saker och det är ju en form av teater. Jag vet inte riktigt varifrån det kommer. Det har väl smugit sig på mig kan man väl säga.
Anna, reporter:
Och nu håller du också på att etablera dig mer på stand up-scenen. Varför just stand up?
Viktor:
Stand up är ett väldigt praktiskt format. Man behöver ju bara stå och prata, det är klart att det är svårt. Man behöver till exempel inte kunna spela något instrument. Jag är ju en av få blinda som inte spelar något instrument för tillfället. Då tycker jag stand up är ganska praktiskt. Jag gillar ju humor i många olika former. Då är ju stand up ganska bra att börja med.
Anna, reporter:
Berätta lite hur du tänker kring vad för person du ska vara på stand up-scenen?
Viktor:
Ja, stand up då ska man ju vara sig själv mer eller mindre. Man får ju så klart skruva till det och överdriva detaljerna men oftast blir det väl roligast om man skämtar lite om sig själv. Och det finns ju inte så många blinda stand up-komiker. Jag tror nog själv att jag är en ganska ovanlig personlighet eftersom jag är både ung, blind och lillgammal. Det finns ju en hel del man kan ta i den märkliga kombinationen.
Anna, reporter:
Du beskrev dig just som lillgammal och det tycker du att du är?
Viktor:
Ja, det tycker jag att jag är.
Anna, reporter:
På vilket sätt.
Viktor:
Ja, det vill säga att jag har intresse för det gamla och så där. Jag har ett lite mer utvecklat språk kanske än de flesta andra i min ålder och så. Det kan vara gamla låtar och sånt och som sagt revy. Jag är intresserad av revy och det är ju ett ganska utdöende fenomen. Det spelas ju fortfarande en del lokalrevy, det görs ju vissa försök att spela revy, men det är ju inte samma stora kulturella fenomen som det var en gång i tiden. Det är väl det som jag har återupptäckt och fått ett intresse av.
Anna, reporter:
Hur upptäckte du revy?
Viktor:
Det började väl med att jag började lyssna på lite gamla grejer, lite gamla låtar och gamla sketcher, och tyckte då att det var roligt. Som sagt så gillar jag ju all form av humor så jag gillar ju sketcher och monologer och låtar och så om det är roligt och så kommer ju oftast det där från revy. Jag tycker det måste vara något fantastiskt med en konstform som har så väldigt mycket som revy har. Det är ju både sång och musik och dans och sketcher och monologer så det finns verkligen något för alla att hämta.
Anna, reporter:
Du sa ju att du är ganska unik på stand up-scenen, som ung, lillgammal och med en synnedsättning. Behövs det personer på scen som har synnedsättning tycker du?
Viktor:
Det är väl rimligt att det blir lite mer variation på stand up. Att det finns någon på stand up-scenen som representerar det blinda, det tror jag är viktigt. Det blir ju också roligare om jag skämtar om blinda än om andra skulle göra det. De har inte samma perspektiv som jag på saker och ting. Jag ser ju dåligt själv. Jag har ju upplevt allting så jag skämtar på ett helt annat sätt. Då tror jag det är bra att man vågar skoja lite om hur det är att vara blind också.
Anna, reporter:
Vad lyfter du då i din stand up, utifrån att vara blind?
Viktor:
När man är komiker får man ju ofta förslag på olika skämt. Det finns ju många se-styren, om man kan kalla dem så, som har kommit med en hel del idéer om en massa blindskämt och så. Så tror de alltid att de är först med att komma på de skämten, fast man har hört dem flera gånger i livet – så man behöver inte vara för knivskarp i den frågan.
Men jag försöker väl komma på något som jag själv tycker är ganska roligt. Ofta så framställer jag att det är ganska positivt att vara blind, att jag kommer undan med olika saker just för att jag inte ser. Och det är nog också lite oväntat, eftersom de flesta nog föreställer sig att det är ganska negativt att ha en synnedsättning, medan jag då istället försöker framhålla det som något positivt.
Viktor från scenen:
Genom alla år som jag har gått i skolan har det också varit tradition hitta på något fint på Alla hjärtans dag. Det brukar gå till så att hela klassen tvingas sitta och pyssla och klippa ut små hjärtan, det gjorde jag också – fast mitt hjärta brukade vara mer en triangel. *skratt* I skolan har jag ju då en resurs som får skriva åt mig eftersom de andra inte kan punktskrift. Och man ska ju skriva något fint på sitt hjärta. Då fick jag ideén – tänk vad kul det skulle vara och bara skriva något snuskigt. (skratt) Något riktigt riktigt snuskigt? När jag lämnade fram den till fröken och hon skulle bara ”Viktor vad har du skrivit? Du duger som du suger.” *skratt* Nämen det där har ju inte jag skrivit, du ser väl att det där är min resurs handstil.
*applåder*
Spela teater utan syn
Anna, reporter:
Det var på ett sommarläger för ungdomar med synnedsättning som Viktor körde stand up för första gången. Då endast 15 år gammal. Att blinda syns på stand up-scenen är viktigt för att andra blinda ska få förebilder inom humor, tycker Viktor. Men också för att seende ska förstå att blinda också är en del av kultur- och underhållningsbranschen. Att välja teaterinriktning på gymnasiet var en självklarhet för Viktor och nu är han inne på sitt andra år och stortrivs. Hur är det då att spela teater utan syn? Vilka är utmaningarna?
Viktor:
Ja, det är väl just det där att navigera på scenen, det är ju krångligt och kan ta tid att lära sig. Jag är inte så himla bekväm egentligen med kroppen. Om jag spelar en karaktär har jag svårt att veta hur den ska röra sig, hur den ska gå och sådant där. Jag vet inte hur folk som är så där brukar röra sig och då kan det vara lite svårt, man får liksom ingen inspiration att röra sig fysiskt. Det är väl den största utmaningen. Ibland när det är viss koreografi man ska lära sig så kan det ta extra tid att lära sig just den.
Jag kommer ihåg när vi spelade en föreställning förra året, då skulle jag föreställa en politiker som kom in och höll några monologer på några olika ställen i föreställningen. Då gjorde vi så att det var två av mina klasskamrater som gick med mig in på scenen och föreställde då livvakter så att jag visste var jag skulle stå och var mikrofonen fanns och så.
Anna, reporter:
Som lite ledsagare då på vägen?
Viktor:
Ja, det kan man säga. De visade ungefär var jag skulle vara och så och så löste vi det problemet.
Anna, reporter:
Finns det några fördelar då, med att inte se och stå på scen?
Viktor:
Ja, som sagt när man kör stand up är det en oerhörd tillgång att inte se. Det finns ju många skämt man kan göra om att man är blind som andra inte kan göra. Är man en seende komiker, om man är vanlig, vit, medelklass seende komiker då kan jag tänka mig att det kan vara ganska svårt att hitta på skämt för man har inte så mycket, det finns inte så mycket direkt ovanligt över en. Men jag däremot, jag kan skämta en hel del om min personlighet då och det kommer man ganska långt med.
Anna, reporter:
Ja, du är ju unik där helt enkelt.
Viktor:
Ja, jag har ju haft en stor nytta av min synskada när jag gör stand up.
Anna, reporter:
Några andra fördelar?
Viktor:
Jag har alltid lyssnat en del på ljudböcker och så och “teatralisk” radioteater.
Det har kanske gjort att jag har blivit intresserad av rösten och så och röst är inget stort problem för mig i teater. Jag tror att om man är blind och skådespelare så kanske man reflekterar mer över hur folk låter snarare än över hur de rör sig. Och det är också bra att kunna, hur folk låter.
Anna, reporter:
Jag tänker att i en radioteater så är ju rösten det viktigaste.
Viktor:
Ja, rösten är det viktigaste. Jag skulle gärna tänka mig att spela radioteater, då behöver man inte tänka på kroppen och fysiken och allt sådant där.
Viktor från scenen:
Det finns vissa tillfällen då det kan vara lite besvärligt att vara blind också. Jag märker ibland, när jag är ute och går till exempel, jag vet precis vart jag ska ta vägen och jag har gått sträckan förr. Då händer det ändå att det kommer fram sådana här se-styren och tror att de måste hjälpa till. Och så försöker de leda mig och det roliga är att ni vågar inte fråga vart jag ska. Nää det är ni lite generade för (skratt). Så ni bara tar tag i min arm och flyttar lite på mig – pomp pomp. Då brukar jag i vanliga fall säga att jag inte behöver hjälp. Men man kan ju också prova att inte göra det så blir det en överraskning vart man hamnar. (skratt)
Anna, reporter:
Det är ju många som tycker att man ofrivilligt sticker ut när man är blind, man skulle önska att man var som alla andra. Vad tänker du om det?
Viktor:
Jo, men det har väl jag också tänkt. Jag har väl också ibland velat passa in och så. Men det blir ju bara besvärligt, att försöka med det. För att man har en synnedsättning, det är ju något man aldrig kan bli av med, så jag tycker det är ganska onödig sak att vara arg och uppretad över för man kommer ju alltid att ha det. Det går inte att vinna över sin synnedsättning, man måste förlika sig med den snarare än att man ska vara fiende till den. Man ska inte försöka förneka synnedsättningen, det är bättre att försöka dra nytta av den istället tänker jag. Därför ska man skämta om den, då är det som att man oskadliggör den på något sätt, tycker jag i alla fall.
Anna, reporter:
Hur har du blivit mottagen då i stand up-sammanhang?
Viktor:
Jo av de framträdanden jag har gjort har de flesta blivit väldigt väldigt uppskattade. Men det beror väl på att det är en så pass ovanlig men ändå lyckad kombination, inte för att jag är en ovanlig person utan för att jag som sagt är just ung, blind och lillgammal.
Drömmer om att bli nästa generations Povel Ramel
Anna, reporter:
Viktor har börjat få sina första betalda stand up-gig och drömmer bland annat om att bli nästa generations Povel Ramel och sätta upp stora revyer. Men vad är det då som är så roligt med att hålla på med just stand up och teater?
Viktor:
Det är väl just att man får någon sådan där kick då när man kör stand up eller håller på med teater eller över huvud taget när man gör något som blir ganska uppskattat. Jag vet inte varför jag söker det, jag vet inte varför alla andra komiker heller söker det. Det är väl bara så att man vill underhålla människor, att man vill att de ska trivas och så. För mig som har varit blind har det väl kanske också varit ett bra sätt att passa in på, om jag har skämtat litegrann och så. Det har ju ibland varit svårt att hänga med i kompisarnas lekar och sånt där och då kanske jag lätt har hamnat utanför. Om jag då fäller en lite rolig, passande och fyndig kommentar, då brukar mina kompisar tycka att det är väldigt roligt och så har jag vunnit situationen, fått över den på min sida igen.
Anna, reporter:
Så humor har också varit ett sätt att skapa gemenskap med andra eller?
Viktor:
Ja det kan man säga, att få uppskattning av andra. Känna att man har någonting att tillföra.
Anna, reporter:
Och kanske då också när man känner att man har svårt att vara med som alla andra, eller?
Viktor:
Precis, eftersom jag är en av få blinda stand up-komiker känner jag att jag har något att tillföra till stand upen. Det känns som att det är viktigt det jag gör, för det betyder ju som sagt en del för mig själv och när jag har uppträtt med humor så har jag också märkt att det betyder mycket för andra.
Viktor från scenen:
Jag tycker inte heller om er i publiken. (skratt) Ja, nu blev ni lite provocerade, men vad ska ni göra, visa långfingret?
*skratt, applåder, musik*
Anna, reporter:
Sist hörde ni Viktor Zetterberg som jag, Anna Bergholtz, träffat. I reportaget hörde ni också Sickan Carlsson med låten Jag ska sjunga för dig, ur filmen Landstormens lilla Lotta, från 1939.
Speaker:
Viktor Zetterberg finns även på Youtube, Instagram och Tik Tok där man kan följa honom och även se när han ska uppträda nästa gång.
Fotograf: Robert Lindström
