Fotograf: Helena Berzelius
Lars Karlström är en workshopledare som brinner för utveckling, utmanandet av samhällsnormer och aktiveringen av personers inre resor. Lars är också en av våra medlemmar i företagarnätverket Unique Power entrepreneurs. I denna artikel undersöker han inledningsfasen i en workshop/kurs och hur en facilitator/ledare kan vara mer inkluderande, särskilt för deltagare från minoritetsgrupper. Lars bjuder också på sina fem tips för inkluderande workshops.
Bakgrund – Lars berättar
När jag för några år sedan planerade min första professionella workshop ställde jag mig frågan ”Vilka är nyckelvariablerna bakom en framgångsrik workshop?”. Min bror (en professionell facilitator) Föreslog att jag skulle använda en workshopmodell som delar in inlärningsprocessen i fyra nyckelsteg. Dessa steg är förkortade till ”CCCC” och står för connection, concept, concrete practice och conclusion. Alla delar i modellen är viktiga, men jag fick rådet att vara extra uppmärksam på det första steget – Connection.
I det här första steget (inledningsfasen) behöver facilitatorn skapa en connection mellan ämnet och deltagarna. I en workshop om personlig utveckling kan det här innebära att visa deltagarna hur utveckling tidigare i livet har resulterat i positiva förändringar. Men om deltagarna inte ser något värde i presentationen kan motivationen att lyssna, lära och/eller närvara minska.
Det finns dock en annan del av inledningsfasen som eventuellt är ännu viktigare. Det vill säga deltagarnas connection till facilitatorn och till varandra. De här mellanmänskliga interaktionerna i en workshop/kurs kan påverka deltagarnas motivation att engagera sig i materialet/övningarna och deras känsla av inkludering. För att understryka det här kommer jag att beskriva några av mina egna erfarenheter som deltagare med funktionsnedsättning.
Connection mellan facilitatorn och deltagarna
För mig som blind och introvert kan det vara väldigt, väldigt utmanande att vara i gruppsituationer (särskilt med nya människor). Det här har bland annat bidragit till att jag känt mig oönskad och som en börda man kan ignorera både inför och under en workshop.
För det första så har jag träffat ledare som nekat mig att delta eftersom de ansåg att det skulle vara för krångligt att utbilda mig. För det andra så har jag stött på situationer där jag tydligt märker att facilitatorn är missnöjd med att jag deltar på workshopen. Slutligen har jag träffat ledare som ignorerat mina uttalade behov. Det här sänder ett tydligt budskap att deras vardag hade varit enklare om jag inte var där… Ingen speciellt upplyftande känsla..
I dessa exempel tappade jag omedelbart min känsla av connection till ledarna, vilket drastiskt minskade min motivation att delta i deras workshops. Fortsättningsvis spelade det ingen roll hur intressant själva materialet var, min connection med facilitatorn var borta och således mitt intresse att fortsätta lyssna.
Som kontrast till ovan exempel så kontaktade jag för några månader sedan en kursledare eftersom jag var intresserad av hennes helgkurs. Jag förklarade att jag var blind, frågade hur hon ställde sig till mitt deltagande och om hon var öppen för ett samarbete kring hur kursen kunde göras tillgänglig för mig. Det viktigaste budskapet från hennes svar var: ”Spontant känner jag mig optimistisk… Det kanske finns övningar som blir för krångliga att genomföra… Jag samarbetar gärna för att hitta lösningar…”.
Om du väljer ett positivt, lösningsfokuserat och samarbetsvilligt tankesätt kan många till synes överväldigande problem lösas. Facilitatorn och jag diskuterade potentiella svårigheter med övningarna, vilket resulterade i att vi bit för bit skapade en plan för att möta kursens utmaningar. Mer specifikt innebar det här att jag fick en övning att lära mig innan kursstarten, ledaren höll utrymme åt mig i början så att jag kunde förklara mina behov för de andra deltagarna, samt att vi möjliggjorde för mig att få extra stöd vid en särskilt knepig uppgift.
När kurshelgen var här föll alla pusselbitar på plats och utmaningarna övervanns. Det här resulterade i att jag kunde genomföra alla moment och delta på kursen fullt ut.
I det här exemplet kände jag en connection till facilitatorn eftersom hon valde att höra, förstå och möta mina behov. I och med att mina behov möttes så stärktes också min känsla av connection till de andra deltagarna. Det här beror på att strategierna vi använde hjälpte mig att delta på ett inkluderande sätt, och jag kan inte understryka hur viktigt det här kan vara!
Connection mellan deltagarna
Om jag tänker tillbaka på workshops/kurser är de riktigt hemska upplevelserna de där jag känt mig utanför, oönskad och ensam. Till exempel så har jag deltagit på workshops där instruktören enbart beskrev övningar med ett ”synberoende språk”. Den här typen av språk kombinerar enstaka ord och gester för att ge en helhetsbild av övningen. Men som blind har jag känt mig utanför när jag hör ”Först flyttar du handen hit, sedan upp, runt och sist ner så här”. Jag menar, var här? Upp och runt hur? Ner på vilket sätt? Det intressanta är att bättre verbala instruktioner, (som att först flyttar du höger hand, rak arm, framför kroppen, höger handflata vänd mot vänster…) kommer göra det lättare för alla deltagarna.
Vidare så har jag deltagit i många övningar med temat ”mixa och matcha” under workshops/kurser. Det vill säga en aktivitet där man rör sig runt i rummet för att hitta en person att göra en kort övning med, sen går man vidare till nästa person… De här aktiviteterna har ett syfte, men övningarna kan vara mycket utmanande för en blind person. Följdaktligen har jag många gånger gått runt ensam och hört hur andra deltagare matchar, har kul, matchar igen… I några fall när matchningsövningen är längre har jag stått där, omatchad och ensam.
I de här situationerna har jag inte känt att jag kunnat delta/lära mig på samma villkor som övriga deltagare, vilket påverkade min känsla av connection till de andra personerna i gruppen. När den här mellanmänskliga anknytningen försvann, minskade min motivation för engagemang och lärande. Det här händer tack och lov inte så ofta längre eftersom jag har hittat samarbetsstrategier för att öka min känsla av connection till de andra deltagarna.
En av de här strategierna är att bolla idéer med facilitatorn om potentiella utmaningar och lösningar. En av de viktigaste strategierna är att jag numera ber kursledarna hålla utrymme i början så att jag kan förklara att jag är blind och vad det kan innebära för workshopen/kursen. Till exempel, om jag vet att det kommer vara övningar med mix och matchtema så brukar jag bjuda in de andra deltagarna att närma sig mig. Det här underlättar eftersom jag har svårt för att veta vem som redan är i närheten och/eller matchad. En workshop-/kursledare har därför en viktig roll i hur den mellanmänskliga känslan av connection inom deltagargruppen utvecklas.
Minoritetsstress och connection
Om en person är del av en minoritetsgrupp (t.ex. på grund av etnicitet, könsidentitet eller funktionsnedsättning), är de förmodligen väldigt medvetna om de fördomar som den normativa majoriteten innehar (t.ex. den vita, ciskönade och funktionsnormativa befolkningen). För någon med synskada kan det här inkludera fördomar som att en blind person inte är lika önskvärd att vara med som en fullt funktionsnormativ person.
När jag går genom livet kan varje verklig och upplevd diskriminerande erfarenhet skada självkänslan. Det här har med tiden blivit ett djupt ärr, en påminnelse att vissa människor tycker att jag är mindre, att jag är en ovärdig vän och/eller att jag är en oönskad partner. De grunda blåmärkena läker, men någonstans innerst inne finns det ett ärr som minns. Ett ärr som skaver till varje gång jag känner mig reducerad, ovärdig eller oönskad.
Sammanfattningsvis är det därför viktigt att som workshopledare vara medveten om minoritetsstress. Det här betyder inte att man behöver känna till varje stressfaktor för varje person i varje minoritetsgrupp. Det handlar snarare om att förstå att personer från minoritetsgrupper kan komma till en workshop/kurs med bakomliggande ärr och/eller specifika behov. Således, om en facilitator kan ha ett tryggt och inkluderande utrymme där behov tydligt kan kommuniceras och tillgodoses, då har man grunden till en extraordinär inledningsfas.
Fem tips för en inkluderande workshop
- Var tillgänglig: Det är viktigt att visa människor att du vill skapa ett inkluderande utrymme. Till exempel genom att uppmuntra människor att kontakta dig med specifika behov före, under och efter workshopen/kursen. Det här visar att du är seriös i ditt åtagande att skapa inkluderande mötesplatser.
- Var medveten: Om du har en person från en minoritetsgrupp i din workshop/kurs, var uppmärksam på deras potentiella behov och ärr. Till exempel fråga om det är något specifikt som de vill att du eller gruppen ska vara medveten om. Det här visar att du vill se och möta personer utifrån deras förutsättningar.
- Var lösningsfokuserad: Om en deltagare kontaktar dig angående behov eller utmaningar, visa en samarbetsvilja för att hitta lösningar. Till exempel genom att inkludera personen i en diskussion om alternativa tillvägagångssätt. Det här visar personen att du aktivt vill sammarbeta för en inkluderande upplevelse.
- Var anpassningsbar: För att möta människors behov kan den välorganiserade workshop-/kursplanen behöva ändras något. Till exempel kanske en övning kan modifieras eller flyttas för att bättre passa gruppens behov. I dessa situationer kan det vara fördelaktigt att fråga sig själv ”Om jag gör den här förändringen kommer det verkligen att få några negativa konsekvenser?”. Det här visar att det är deltagarna och inte kursplanen som du värdesätter.
- Var en lärling: På vägen som facilitator kommer du att göra misstag, en helt naturlig sak att göra. I slutändan är det inte misstagen som kommer att definiera dig, det är vad du gör med vetskapen om att du kunde ha gjort bättre. Be deltagarna om feedback, överväg, integrera och bli en lite klokare och mer inkluderande facilitator, en workshop i taget.
Vill du ha mer tips om inkludering eller anlita Lars som föreläsare eller facilitator, mejla på:
