Om ingen sagt något negativt om min stamning, hade jag aldrig sett den som ett hinder

Dela artikeln:

Facebook
LinkedIn
X
Filip föreläser på en scen med inlevelse. Han har kort brunt hår och har på sig vit skjorta och svarta kostymbyxor med hängslen.

Filip Reineby är retoriker och medlem i vårt företagarnätverk Unique Power Entrepreneurs. Här delar han med sig av sina tankar och erfarenheter av stamning.

– Jag började som föreläsare 2017 När jag studerat retorik i tre år. För det mesta gick mina tal på universitet bra. Jag hade redan då viss kontroll över min neurologiska talnedsättning, mycket tack vare intensiv självlärd talträning, men jag såg redan då stamningen som ett hinder.

Jag hade aldrig tänkt att göra min stamning till ’en grej’ som föreläsare. Men att kalla mig ’Den stammande retorikern’ blev tillslut nödvändigt pga en enda sak – samhällets negativa inställning till stamning.

Fråga dig själv; om du talar med en person som plötsligt, utan att personen kan kontrollera det, börjar staka sig i sitt tal. Hur reagerar du? Tittar du bort? Blir det obekvämt? Tänker du att personen är ointelligent? Blir du frustrerad? Skrattar du? Härmas du? Eller är du en av få som väljer att le och låta personen tala till punkt?

DIN reaktion och DITT synsätt på människor som har en nedsatt funktion avgör hur personen kommer att se på sig själv. Du är med och avgör om personen kommer se sin funktionsnedsättning som ett hinder eller inte.

Jag har suttit i möten med människor som sagt ’om du hade stammar mer hade vi inte kunnat anlita dig som föreläsare, men du stammar ju nästan ingenting så det är ju jättebra!’ Jag har då fått en klump i magen och tänkt ’Vad händer om jag skulle stamma mer? Skulle jag inte längre bli accepterad – skulle jag inte längre kunna arbeta som föreläsare?’

Jag kontrollerar idag min stamning till 95% genom mer än ett dussin självlärda taltekniker. Ibland efter en föreläsning är jag väldigt trött pga hur ansträngande det är att hela tiden använda mina tekniker. Men jag vågar ännu inte helt slappna av och tillåta mig själv att stamma mer, eftersom jag inte vet om jag blir accepterad eller om jag kommer ratas.

Rubrik: Måste prata öppet om min stamning.

Jag pratar idag helt öppet om min stamning – inte alltid för att jag vill – utan för att jag på flera sätt måste. Jag har genom min öppenhet ’tvingat’ samhället att se min stamning som något positivt och unikt. Genom min utbildning vet jag att om man berättar om något som ens mottagare kan ha fördomar kring – då kan man vända deras fördomar till beundran och nyfikenhet.

Det finns olika anledningar till att jag gärna hade sluppit prata om min stamning. Framförallt för att jag innerst inne skäms. Jag skäms troligtvis pga att barn i min uppväxt (men även vuxna) har retat mig. Jag har på så sätt lärt mig att min stamning inte är något bra och samma lärdomar fortsätter sprida sig i samhället.

Jag har haft starka tvivel på om en sån som jag, en person som stammar, kan arbeta som föreläsare. Idag vet jag att det går. Jag vet att min stamning har gett mig unika kunskaper som jag idag som föreläsare kan ge till andra. Idag är jag tacksam över min stamning och skulle aldrig vilja att den försvann.