Att skriva som blind

Dela artikeln:

Facebook
Twitter
LinkedIn
Sofia Thoresdotter bokomslag för All inclusive. En tecknad bild med gul katt som hoppar gungbräda med ett annat gråfärgat djur med svans som sitter på andra sidan brädan. I bakgrunden en rutschkana mot gråspräcklig himmel. Illustrationer av Anna Niklasson.

Möt författarna Anna Bergholtz och Sofia Thoresdotter. Båda lever utan syn och älskar att skriva. Här berättar de om sina erfarenheter av att skriva som blind och om författarskapet. Vi hoppas att alla som skriver ska inspireras och få med sig tips. Särskilt vill vi peppa dig som har synnedsättning och författardrömmar.

Intervjun är gjord av Synskadades Riksförbunds kulturprojekt Skapa Loss, vars mål är att skapa fler forum för kulturutövande för personer med synnedsättning.

Skrivandet en räddning och en säkerhetsventil

Anna Bergholtz gör den uppmärksammade podden I mörkret med, där hon möter kända och mindre kända personer på den mörklagda restaurangen svartklubben i Stockholm. 2012 debuterade Anna med barnboken Trubbel och i skrivande stund arbetar hon med sin tredje bok för barn och unga.

Ansiktsbild på Anna. Hon har blont långt hår, vit skjorta och ler in i kameran med n ljusgrå bakgrund.

Bild: Anna Bergholtz

Kan du berätta lite mer om ditt skrivande och hur ditt intresse startade?

– Jag har alltid varit en person som älskat berättelser. Jag låg mycket på sjukhus som barn och då var det en räddning att mamma läste böcker för mig och senare att jag själv läste böcker och började författa egna berättelser. Det var det bästa jag visste i skolan, att skriva och få ge sig hän åt en annan värld. Jag skulle aldrig klara mig utan det.

Sofia Thoresdotter frilansar som musikterapeut, psykodramaterapeut, föreläsare och trubadur. Sofia har givit ut två böcker och medverkat i flera antologier och har en konstnärlig kandidatexamen i kreativt skrivande.

Sofia Thoresdotter ansiktsbild. Hon ser allvarlig ut och tittar åt vänster i bild. Hon har brunrött hår och ett svart linne. Bakgrunden är flerfärgad vit, grå och mörkgrå.

Bild: Sofia Thoresdotter

Tycker du att din synnedsättning har påverkat ditt skrivande?

– Jag började skriva dagbok tidigt och för mig har skrivandet varit en säkerhetsventil hela livet. Det har varit mitt sätt att uttrycka sådant som jag inte alltid känt att jag kan prata med folk om. Det jag behövde skriva om handlade mycket om min synnedsättning och mitt utanförskap. Att jag har levt mitt liv med min synnedsättning har gjort att jag har behövt skriva. 

Hur gör ni när ni skriver?

– Jag använder dator, punktdisplay och talsyntes. Jag använder också min telefon jättemycket. Om jag kommer på någonting och är ute är det lätt att skriva en anteckning i telefonen, säger Sofia.

– Jag blev blind när jag var 24, berättar Anna. Jag har lärt mig punktskrift men är inte så snabb på det och skriver därför väldigt sällan på punktskrift. Jag använder mig mest av talsyntes i datorn. När jag får idéer brukar jag prata in dem på ett fickminne.

Tror ni att ni skriver på ett annat sätt än en person som ser?

– Man läser ju nästan bara sådant som seende personer har skrivit. När jag började skriva för andra så blev det att jag härmade deras sätt att skriva. När jag sedan började plugga kreativt skrivande på högskolan bestämde jag mig för att testa att beskriva precis som jag, som är barndomsblind, uppfattar det. Det var jättesvårt i början, för att man inte är van, men det blev jättekul och de andra i min grupp gillade det, säger Sofia.

– Gestaltning är ju inte bara det visuella. Jag är helt övertygad om att man kan beskriva miljöer även om man inte ser, säger Anna. När jag gick min första skrivarkurs hade jag inte varit blind så länge. Jag skrev om mina upplevelser utifrån mina sinnen och många tyckte det var spännande att läsa för det blir en annan vinkel på det. Man kan förmedla mycket med fyra sinnen.

Hur upplevde du att du blev bemött på skrivarkursen?

– Jag har gått många skrivarkurser och tycker det har funkat bra. Jag har ofta tagit kontakt med kursledaren i förväg och berättat att jag inte ser. Mest för att de ska veta att jag vill ha texten i förväg. När man läst texterna högt i klassrummet har jag bett läraren läsa upp min text, säger Anna.

Skrivtips

Både Anna och Sofia har sina knep för att skapa struktur och stöd för minnet när de behöver överblicka större textmaterial. 

– Många författare jobbar ju med post-it-lappar och flyttar runt och ritar upp på papper. För min del handlar det mycket om att jobba med olika dokument och mappar i datorn. Jag har till exempel ett dokument där jag skriver ned vad varje kapitel ska innehålla. Jag jobbar mycket med synopsis och tittar tillbaka och uppdaterar det vid behov, berättar Anna.

– Sedan jobbar jag också med personkort för att hålla koll på karaktärerna och deras olika egenskaper. Det är lite som att fylla i en mina vänner-bok, man får gå tillbaka och titta i den för att se om det är rimligt att karaktären gör på ett visst sätt utifrån de egenskaper den har.

– Jag skriver framför allt korta texter som ändå hänger ihop, säger Sofia. Det har gjort det lättare för mig. Jag har också olika dokument som stöd för minnet, till exempel ett som heter skrivplanering där jag håller ordning på vad som finns med nu och vad som ska finnas med, säger Sofia.

Vissa upplever att de inte längre kan skriva sedan de förlorade synen. Känner ni igen er i det?

– Jag är så glad att jag hade intresset för att skriva och läsa innan jag förlorade synen. För det är något jag känner att jag verkligen fortfarande kan göra, men det handlar om att göra det på ett annat sätt och det tog tid att vänja sig. För mig var det ett annat sätt att skriva såklart, genom att bara lyssna, säger Anna. 

– En fördel när man väl lärt sig använda dator och hjälpmedel, är att man hör sina texter. Det säger nästan alla på skrivarkurser, läs dina texter högt så kommer du höra om det låter bra. Så jobbar ju jag hela tiden, tack vare talsyntesen, säger Anna.

– Är man nyligen synskadad och inte riktigt har kommit i gång med hjälpmedel går det ju att prata in på ett fickminne och bara berätta vad man har på hjärtat, tipsar Sofia. Så kan man skriva ut det så småningom, när man lärt sig använda hjälpmedel, eller be någon annan göra det. Då slipper man först lära sig massa teknik. Är man väldigt skrivnödig kan det vara en lösning.

Vad har ni för tips till den som vill komma i gång med skrivandet men tycker det är svårt?

– Det jag fick mest hjälp av i början var att få bolla mina texter med någon som trodde mig, i mitt fall var det en vän med synnedsättning som kunde känna igen sig i mina upplevelser. Sedan har jag haft jättemycket nytta av skrivarkurser. Jag har gått på högskola men det finns ju även kortare kurser på folkhögskolor och studieförbund, säger Sofia.

– Det finns också många bra böcker om skrivande som kan ge goda tips. Som avdramatiserar det lite så man inte sätter sig där och tänker att nu ska jag skriva mitt livs roman. Utan kanske snarare nu ska jag sitta här och beskriva hur det var igår när jag träffade min kompis. Man får övningar som gör att det inte blir övermäktigt, säger Sofia.

– Många tror att man behöver vänta in någon slags kreativ inspiration men jag tror att man bara måste sätta sig så kommer det när man sitter, säger Anna. Jag har också gått skrivarkurser för att komma i gång men det kan också bli för mycket respons. Ibland har jag fått så mycket feedback att jag blivit låst i skrivandet. Jag tror man måste påminna sig om att följa sin egen röst, sitt eget språk och göra sin egen grej.

Böcker från författarna

Synad i sömmarna

Intervjun med Anna och Sofia kommer från synskadades Riksförbunds kulturprojektet Skapa loss, och ingår i intervjuserien Synad i sömmarna, där syftet är att inspirera och ge praktiska tips till den som har en synnedsättning och vill komma i gång med sitt kulturutövande.

Föredrar du att lyssna på intervjun kan du göra det här