Bild: Sofia visar sin punktdisplay i Sucre i Bolivia. Fotograf: Emil Erdtman
Sofia Thoresdotter är medlem i vårt företagarnätverk och är en person med många strängar på sin lyra. Hon arbetar som musikterapeut, psykodramaterapeut, punktskriftslärare, trubadur, författare och föreläsare. Här delar hon med sig av sina erfarenheter kring teknikens utveckling utifrån att vara blind.
– Första gången jag kände mig gammal var när jag berättade för några ungdomar om fluortanten. De skrattade hejdlöst åt min beskrivning av hur vi, 30 elever satt i klassrummet och sköljde våra munnar med fluor. alla på samma gång och helst utan att spruta det på varandra. De trodde mig inte. Det kunde inte vara sant, sa de.
Sedan dess har det hänt mig fler gånger. Den senaste var på ”Global Accessibility Awareness Day! när jag lyssnade på ett webbinarium om den tekniska utvecklingen och vad den har betytt för personer med synnedsättning.
Personerna i panelen hade alla vuxit upp med datorer och mobiltelefoner även om det hade varit mycket krångligare för dem att kunna använda dem än var det är nu. Det krävdes dyra specialprogram och man behövde hjälp från sin syncentral för att installera dem
Men det fanns mobiltelefoner och datorer när de växte upp och det gick att använda dem. Jag fick lust att gå upp på scenen och berätta om hur det var för mig när jag var ung på 80-talet… Men så kände jag mig plötsligt så gammal. Vem skulle vilja veta hur det var då för länge sen:
Att läsa och skriva
Jag kunde inte läsa min egen post. Antingen fick jag ta med den hem till någon, eller vänta på att en seende människa kom hem till mig. Förutom att det blev ett intrång i min personliga integritet, kunde det bli pinsamt också. Till exempel den där gången på mitt första sommar jobb när jag tog med mig ett fönsterkuvert, som visade sig innehålla en skyhög telefonräkning. Eller när jag hade med mig ett papper till min mamma, som visade sig vara ett brev från en hemlig beundrare.
Om jag ville skriva något som seende personer skulle kunna läsa fick jag göra det på en vanlig reseskrivmaskin. Att lära sig skriva på den var inte det svåra, nej det svåra var att skriva utan att kunna läsa det jag hade skrivit.
Jag minns en gång när jag satt och skrev på en hemtenta där jag skulle jämföra vinklassicismen och romantiken. Mitt under arbetet med den ringde telefonen och jag var dum nog att svara. När jag hade pratat klart och satte mig ner vid skrivmaskinen igen kunde jag inte komma ihåg var jag var i texten. Jag var tvungen att antingen börja om eller försöka gissa hur långt jag hade kommit. Tentan blev godkänd med kommentaren att jag hade skrivit ”pladdrigt” och att min lärare ”förväntade sig att jag skulle göra mitt bästa nästa gång”.
Eller de otaliga gånger när färgbandet hade tagit slut redan på första sidan i mina flera sidor långa brev till min bästa vän. Där satt hon med blanka papper och hade ingen aning om vad jag hade velat berätta.
När det blev dags att skriva c-uppsatsen i musikvetenskap hade jag fått min första dator. Det var en otrolig skillnad att kunna läsa igenom och få kontroll på min egen text.
Talböckerna var på kassett och låg i orangea emballage med sex kassetter i varje. Ofta var det fel på någon av kassetterna. De trasslade sig eller vred sig så att talet blev baklänges. Det var svårt, ja nästan omöjligt att ha talböckerna med sig på en lång resa. En gång var jag och hälsade på min mamma i Belgien. För att slippa kånka på flera kilo böcker (jag skulle vara där i flera veckor och behövde mycket att läsa), skickade jag efter talböcker från Sverige. När de äntligen kom fram hade hälften av kassetterna trillat ut på vägen.
När man pluggade kunde talböckerna vara otympliga att hantera. Jag hade till exempel en bok som hette ”the historia of western music” som var på 63 kassetter. Det var inte helt lätt att orientera sig i den, hitta de olika kapitlen eller slå i noter och sakregister.
Punktskriftsböckerna kopierades för hand och det var en biblioteksnämnd som bestämde vad som skulle produceras. Det skulle vara ”god litteratur” och det gick inte att få vad som helst på punktskrift.
Att orientera sig
Om jag skulle gå någonstans där jag aldrig hade varit förut brukade jag ringa min mamma, som hade en taxikarta över Stockholm. Med hjälp av den gick vi igenom vilken väg jag skulle ta, räknade antalet tvärgator och svängar. Jag memorerade vägbeskrivningen, sen gav jag mig av. Det fanns ingen möjlighet att som nu titta på en streetview tillsammans med någon eller att face tima till någon och be om hjälp på plats om man gick vilse.
På tunnelbanan och bussarna ropades hållplatserna ut av föraren, om man hade tur. För att försöka undvika att komma fel var man tvungen att memorera och räkna hållplatserna på tunnelbanan. Det gick ju bra så länge ingen kom och pratade med en, för då tappade man räkningen. Att sitta och läsa på resan var inte att tänka på.
När jag reste med SJ var det stadsmissionen som skötte ledsagningen på centralen. Där skulle jag nog ändå säga att det fungerade bättre än det gör nu. På den tiden kunde jag bli upplockad av ledsagaren där jag befann mig och behövde inte, som nu, ta mig till en mötesplats som jag kanske inte ens hittar till. Jag var heller aldrig med om att ledsagaren inte kunde hitta mig, något som har hänt mig flera gånger nu.
Mobiltelefonen
Min första mobiltelefon kunde jag enbart ringa med. Eftersom jag inte kunde läsa det som stod på displayen, fanns det ingen möjlighet att använda adressboken eller skriva sms. Så småningom gick det att få skärmläsningsprogram till vissa telefoner, men då var man tvungen att ansöka hos syncentralen för att få det installerat på sin telefon.
Internet, GPS och mobiltelefoner är något som vi alla har stor nytta och glädje av, men för oss med grav synnedsättning har dessa uppfinningar revolutionerat hela livet. De har givit oss en mycket större frihet och självständighet än vi hade innan de fanns.
När jag var ung brukade jag i fantasin uppfinna saker som jag tyckte att jag behövde. Bland annat uppfann jag nummerpresentatören. Den kom till ur behovet av att slippa prata med min kompis jobbiga mamma. Jag önskade mig också en penna, som man kunde föra över en text och få den uppläst, eftersom Jag var så frustrerad över allt jag inte kunde läsa. Till och med en självkörande bil fanns med på min önskelista, men i min variant fanns det en helt vanlig skrivmaskin där ratten vanligtvis finns. Man gick in i bilen och skrev adressen på skrivmaskinen och sen körde bilen dit.
Men allt jag hittade på har inte blivit verklighet och det är tur. Varför ska jag berätta en annan gång.
