Grattis till studenten Jonathan!

Åsa Strahlemo är mamma till Jonathan som precis tagit studenten. Åsa skrev en text som vi fått lov att dela här, som verkligen visar vad Unique Power är. Stort grattis önskar vi dig Jonathan, och all lycka till i framtiden. Du rockar!

”Idag är dagen jag inte trodde skulle komma år 2009. Då du var 6 år och redo för att börja förskoleklassen för 6 åringar. Där “pedagogerna” redan efter en vecka sade att här kan inte du gå. Pojken är för vild, pratar för mycket, lyssnar inte och leker inte med andra som vi vill. Han behöver gå på särskola och vi tror inte att han kommer att kunna klara av grundskolan och gymnasiet annat än i särskoleform i framtiden. Detta trots att åren på förskolan innan fungerat helt ok.
Jag skakade på huvudet, habiliteringen skakade på huvudet och du Jonathan, du sade: jag vill gå här på den här skolan. För mig så avgjorde det saken. Vill min son gå i denna skola och är kvalificerad för det, ja då är det där han ska gå.
Jag tittade på representanten från habiliteringen som svarade vi utreder. Jag förklarade för dig Jonathan vad vi behövde göra. Du tittade med sina stora ljusbruna ögon på mig och nickade även om jag visste att du inte riktigt skulle förstå allt vad det innebar. Men du litade på din mamma och jag försökte göra allt för att det skulle gå så smidigt som möjligt.

ADHD-diagnos och medicinering

När utredningens kvarn noga hade malt klart, så kom det ut flera papper som visade på att det inte var något fel på intelligensnivåerna eller förståelsen. Det fanns ingen grund alls för att gå i särskola. Däremot så visade pappret svart på vitt det jag och habiliteringen redan anade. 6 år gammal fick du din ADHD-diagnos. Läkaren sade också samtidigt att det här är nog ett av det mest snälla, vänliga och empatiska barn jag har träffat. Han är något alldeles särskilt. Det visste ju redan jag och dina vänner men det gladde mig stort att även andra som vi inte kände såg din potential.

ADHD-diagnosen ansågs vara så pass omfattande att vi fick ta ställning till medicinering (vilket var ovanligt för så små barn på den tiden). Efter ett samtal där vi pratade igenom saken så att du förstod så ville du pröva. Så det gjorde vi. Efter ett par kämpiga invänjningsveckor hade vi nått rätt dos och du beskrev det så här: Mamma! Det är som om jag har levt i en torktumlare i hela mitt liv där allt bara snurrar, låter illa och är stökigt och luddigt. Men nu kan jag kliva ur. Nu kan jag vara med i hela världen.

Jag fick väldigt mycket kritik av andra då på den tiden för att jag gav mediciner till mitt barn och jag kallades både det ena och det andra. Det spelade för mig ingen roll. Det enda som var viktigt för mig var att du fick det stöd som du själv tyckte att du behövde och som jag såg fungerade. Utöver medicinerna så fick vi även en hel del hjälpmedel hemma för att förstå tid, rum och för att kunna planera och schemalägga. De hjälpmedlen har tagit tid för dig att ta till sig. Även om du motvilligt nog ändå erkänner att de har sin funktion även idag.
En annan bonus var att du nu kunde sova om nätterna. Du hade inte sovit en enda hel natt sedan du föddes (inte jag heller). Din medicin är fortfarande enligt dig själv av grundpelarna till att du står där du är idag och att du får din vardag att gå ihop. Att du nattsuddar nu beror på andra tonåriga saker och har inte ett dugg med diagnoserna att göra.

Skålgången

Du började förskoleklass under pedagogernas fortsatta protester. Gick vidare upp till lågstadiet som ändå gick förhållandevis ok. Tack vare den resurs i skolan du hade som hjälpte dig och bara dig när allt blev för mycket.
Sen kom mellanstadiet årskurs 4 och 5 där allt gick åt skogen. Skolan drog in på resurserna trots oändliga möten med mig och habiliteringen och specialpedagogerna som sade STOPP. Läraren trodde att “det inte behövdes några särskilda hjälpmedel, upplägg eller pedagogik, är bara att skärpa till sig och det man inte gör i skolan det får man göra hemma.” Alla kvällarna du grät över läxorna och alla samtal jag hade med läraren som idiotförklarade mig också.
Samtidigt så skedde stora förändringar på regionen och vi blev flyttade från habiliteringen till BUP där vi inte fick särskilt mycket hjälp alls. Du sade: “När jag gick på habiliteringen så kände jag att någon lyssnade på mig och försökte hjälpa. Här på BUP får jag kissa i en burk och ingen lyssnar på riktigt. Det känns som om de tror att jag gör dumma saker. Men det gör jag inte mamma. Jag vill inte göra någon ledsen eller göra något dumt” Mammahjärtat sörjde.
Inte bara för att jag nu stod ensam i att försöka få till allt så bra som möjligt utan framförallt att de insatser och instanser som var tänkt att hjälpa dig istället gjorde dig ännu mer ledsen och gjorde att du kände dig utpekad och stämplad. När du började i sjuan var det många ämnen som du inte nådde godkänt i. Det blev också vanligare och vanligare att du inte ville gå till skolan alls. Att tvinga sitt barn till skolan där jag vet att du inte hade det bra, det var väldigt jobbigt för oss båda.

Du började i 6:an och hade tappat tilltron till din egen förmåga vad gäller att lära sig. Du var hopplös enligt din tidigare lärare på mellanstadiet och kunde enligt denne inte räkna, inte förstå tid eller pengar alls, kunde inte skriva mer än något ord för hand och framför allt så kunde du inte vara tyst. Detta trots att du visste mer än de flesta andra i väldigt många ämnen som inte stod med i läroplanen. Men den kunskapen räknades ju inte och särskilt inte i betygen.
Men den mentor du fick då i högstadiet hade erfarenhet och såg DIG bakom all bråte som mellanstadiet och BUP hade stämplat på dig. Skolan hade också bytt rektor till en person som hade mer förståelse för barn som inte riktigt följde normen. De båda föreslog fler utredningar och även om du inte var så pigg på det så sade du ändå JA. Först kom beviset på varför du har så svårt för matte och sedan i nionde klass så kom då (äntligen beviset på det jag hela tiden anat) autismdiagnosen och cerebral visual impairment (hjärnblindhetsdiagnosen). Så många frågetecken som fick en förklaring. Högstadiementorn såg genast till att lägga struktur, ge rätt hjälpmedel och stöd och vips… du gick ut nian med godkänt i alla ämnen. Du fick kämpa för det, men du klarade det!

Studenten

Nu min son har du tagit studenten. Det går inte att beskriva min stolthet över dig och allt du klarat.
3 år på Skrapan med samhällsvetenskapliga programmet med beteendevetenskaplig inriktning. Varav 2 år av dem under pandemi.  En utmaning för vilken elev som helst.

Du har älskat varje dag på Skrapan. Miljön, lärarna och klasskamraterna. Så mycket att du ibland tagit en buss extra tidigt på morgonen trots att du är morgontrött, för att få vara i skolan lite till.
Det gick till och med så bra på skolan att du lade till extrakurser i din utbildning. Först japanska och sedan engelska i andra klasser än din vanliga. Den enorma stolthet jag kände när jag såg hur du växte under ett utvecklingssamtal när din mentor sade: Engelskaläraren från den andra klassen vill att jag särskilt ska hälsa att du en sådan resurs för hela klassen Jonathan. Jag såg hur tvivlet snurrade i dig, du en resurs? När du så ofta fått höra under skolåren att du inte passar där. Skulle du vara en resurs i en helt annan klass där ingen hade liknande utmaningar som du? Din mentor såg också ditt tvivel och sade, Jo du är en resurs Jonathan. Ingen kan som du få med sig andra särskilt dom som inte syns och märks så mycket i rummet. Du ser till att ingen känner sig dum. Att alla är med, att ingen är rädd och att alla är sams. Sen har du alltid något att berätta. Alltid en kram att ge. Och du är alltid generös mot andra.
Så nu står du här. Med betyg i alla ämnen, med C, B eller A i nästan allt. Inte underkänt i något ämne alls. Du är en vuxen ung man. En resurs för omvärlden. Du har en empati och ett öga för andra och deras behov som väldigt få har. Du har alltid något att berätta. Alltid något att ge andra. Jag är så otroligt stolt över dig.
Du kommer att klara allt du än bestämmer dig för i världen så länge som du fokuserar på det du gör och litar på din egen förmåga och tar hjälp när allting blir för komplicerat. Du har bevisat för alla att du kan det ingen trodde var möjligt. För det här jobbet Jonathan, det har du gjort, inte jag.

För idag är dagen jag tvivlade på att den skulle komma Jonathan när du var 6 år. Idag är du nybakt student. Till hösten börjar du om allt går vägen att studera på universitetet.
Men det tar vi då. För idag har du tagit studenten, i morgon ska du ha din fest, fy fan vad du är bra!

(Jonathan har självklart godkänt texten)”